Brandvarnare kan aldrig ge samma tillförlitlighet som ett modernt automatiskt brandlarm. Syftet med ökat skydd i "äldreboenden" (utgår från att det är särskilt boende enligt BBR 18 eller Vk 5B enligt BBR 19) är ju att den enskilde har begränsad förmåga att ta sitt eget ansvar vid en brand (reagera, varna, larma, släcka). Ett automatiskt brandlarm ska ge signal till bemannad plats, i denna miljö för att framför allt göra en tidig släckinsats av personal samt snabbt larma räddningstjänsten. Det har livsavgörande betydelse att den tidiga detekteringen fungerar. Det hjälper inte den enskilde om brandvarnaren tjuter när personalen inte hör den. Är projekteringen enligt BBR 19 ska byggnaden dessutom förses med automatiskt släcksystem.

Det projektören måste visa är att brandvarnare ger minst lika hög eller högre tillförlitlighet i frågan om att ge signal till bemannad plats än ett automatiskt brandlarm enligt SBF 110:6, något som jag tror kan bli mycket svårt. Ska man dra en parallell till LSO så ger inte brandvarnare det likvärdiga skydd som är en av LSOs bärande syfte. Hur ska ett eventuellt val av brandvarnare försvaras mot andra "äldreboenden" med automatiska brandlarm i samma kommun? Det finns en stor poäng i att kommunen utformar skyddet likvärdigt för de grupper som har störst skyddsbehov.

Ovanstående resonemang bygger på att verksamheten är enligt definitionerna ovan och att det inte är enbart utrymmen som klassas som vanliga bostäder.