Inte OK med hemmabyggen i offentlig miljö.

Även om ett skåp byggs av delar som var för sig uppfyler kraven på EI30 så kan ett skåp som inte testas enligt någon godkänd metod inte uppfylla kravet. Det beror på att skåpen vid provningen utsätts för en omslutande brand medan individuella delar testas med brand på en sida och temperaturmätning på den andra sidan. I en omgivande brand kommer temperaturen inne i skåpen att bli betydligt högre eftersom det är en begränsad luftvolym inne i skåpet. Och den värms från fler håll så en sådan provning visar att om man bara bygger ihop med delar som i och för sig inte ger högre medeltemperaturstegring än 140°C vid provningen så kommer hemmabygget att inne i skåpet hålla mycket högre temperaturer och på mycket kortare tid. Jag vet att det ibland har accepterats hemmabyggen i industriell miljö (B-byggnader). Man ska då komma ihåg att det i sådana fall rört sig om en extra avskiljning där lokalerna ändå uppfyller kraven enligt allmänna råden i SÄIFS 1988:7 för aktuella mängder. Det är ju föreskrifternas krav i kap 4.3.2 som gäller, och en avskiljning måste klara kraven för att verkligen vara en avskiljning.

Eftersom det rör sig om tillståndpliktig hantering är det verksamheten som i samband med tillståndsansökan har bevisbördan att de uppfyller lagar och föreskrifter. Då kan ni avslå deras tillståndsansökan med motiveringen att de har inte på ett övertygande sätt visat att skåpet uppfyller kraven på EI30 avskiljning. Om det dock är i samband med en tillsyn detta kommer upp så har räddningstjänsten bevisbördan vilket är knepigare och kräver att ni tydligt motiverar varför det är bevisat att skåpet inte klarar EI30. Så på din fråga svarar jag ja vid tillståndsansökan men nej vid tillsyn.

Observera ventilationskravet

Det ska vara ventilerat, och det hembyggda skåpet lär inte klara kraven på ventilation antar jag. Så då har man inte uppfyllt det kravet i SÄIFS 1998:7 och därmed uppfyller man inte föreskrifternas krav. Kan utan problem underkänna pga det vid tillsyn.
Men att bevisbördan vid tillsyn skulle ligga på tillsynsmyndigheten är jag tveksam till. Bevisbördan för att skåpet uppfyller kraven ligger enligt min uppfattning helt och alltid på brukaren. Däremot måste en tillsynsmyndighet i ett föreläggande tydligt påvisa bristen man lägger sitt föreläggande mot. Ett skåp med certifiering lär man inte kunna underkänna (såvida det är rätt certifiering). Ett hemmabygge med certifierade delar kan inte uppvisa att man klarar en viss provning, exempelvis enligt SS-EN 14470-2. Förslag till text i tillsynsföreläggandet: "NN har inte kunnat uppvisa att kraven på brandteknisk avskiljning enligt SÄIFS 1998:7 punkt 4.3.2 är uppfyllt. NN föreläggs att innan (tre månader) antingen ändra förvaringen så att kraven uppfylls eller att förete den dokumentation som visar att kraven är uppfyllda." Givetvis kan det behövas fylla på med än tydligare text, men i huvudsak kan man hålla föreläggande så. Den konsult som kan räkna fram att ett hemmabygge är lika bra som ett certifierat skåp vid provningen har jag svårt att ta på allvar. Vid inläsning av själva provningsmetoden så inser man snabbt att det behövs rejält med isolering för att hemmabygget ska klara provningen. Det är ju också därför som de certifierade skåpen enligt SS-EN 14470-2 väger sina modiga 4-500 kg... Och om någon undrar så är SS-EN 14470-1 standarden för vätskeförvaring.

Jag förstår det du skriver om att det skiljer på vem som har bevisbördan mellan ansökningstillfället och tillsynsbesöket. Det bekräftas ju om inte annat av MSBs yttrande här >>>. Men om det är svårt att bevisa det eller inte handlar ju om vad som ska bevisas? Det är ju inte svårt att bevisa att ett skåp saknar typgodkännande eller intyg om att provning skett. Nog måste det väl vara det som ska bevisas?! Det borde ju inte heller vara svårt att med beräkningar påvisa skillnaden mellan värmepåverkan från en sida till ett stort rum som är fallet med en EI30-vägg jämfört med värmepåverkan på fem sidor där all värme stannar kvar i en liten volym, som blir fallet med ett gasolskåp.

Kul med diskussion!

Bevisbördan ligger alltid på tillsynsmyndigheten och ett föreläggande som säger att verksamheten måste inkomma med dokumentation som bevisar att de uppfyller kraven är felaktigt formulerat och kommer inte klara en överklagan. Dock så skulle man kanske kunna använda en sådan formuleringen som motivering till varför man avslår tillståndsansökan.

"Det är myndighet som har bevisbördan och det innebär att myndigheten inte kan lägga över ansvaret för att bevisa att brandskyddet är tillräckligt på verksamhetsutövaren."
"Vi tror också att avsnitten som behandlar till exempel förvaltningsrätt och metoder för att genomföra tillsyn kan ge värdefull vägledning även för arbete med närliggande tillsynsområden som exempelvis lagen om brandfarliga varor."
(Kommunal tillsyn enligt lagen om skydd mot olyckor s 178 och 3)

Det som ska bevisas PO är att skåpet inte är ett särskilt utrymme avskilt i EI 30 och väl ventilerat direkt till det fria som det står i föreskriften och allmänna råd. Det står inget i föreskrifterna eller allmänna råd om SS-EN 14470-2, certifiering eller typgodkännande och därför räcker det inte att bevisa att skåpet saknar sådant. Dock har du rätt i att t.ex. beräkningar kan utgöra bevisning att skåpet inte klarar EI 30 kravet. Det är sen upp till de olika rättsinstanserna att avgöra vid en eventuell överklagan om bevisen från tillsynsmyndigheten är tillräckliga.

Nja, Bevisbördan ligger på verksamhetsutövaren tycker jag.

Verksamhetsutövaren har kravet på sig enligt LBE §§6, 7, 10 och 11 att ha en säker, riskutredd, anläggning där även förpackningar ska vara förvarade så att risken för brand bara ökar i ringa omfattning. Hela LBE är en förebyggande regelsamling, med ansvaret helt på verksamhetsuötvaren. Det är alltså verksamheten som ska visa att man har en betryggande förvaring. Hemmabygget... ska alltså verksamhetsutövaren visa att det är betryggande. Som PO skrev så lär det vara enkelt att räkna fram att den inte är betryggande. Att ange SS-EN 14470 gick inte 1998 då reglerna skrevs för då fanns den inte. Närmast kom några olika länders egna standarder, men Sverige hade ingen. Italien, England Tysklan och Frankrike hade. Sammanslagningen av dem blev EN 14470 med dess olika delar.