Efterforskning av försvunnen person i andra fall (EFP) är den Svenska Polisens räddningstjänstområde och omfattar enligt Lagen om skydd mot olyckor (LSO) att: ”efterforska personer som har försvunnit under sådana omständigheter att det kan befaras att det föreligger fara för deras liv eller allvarlig risk för deras hälsa”. I efterforskningsinsatser kan andra myndigheters räddningstjänst liksom frivilligorganisationer medverka. Polisens efterforskning av försvinnanden grundas på ca. 25 000 händelserapporter om försvinnanden per år. Av dessa bedöms 9 000 som Prio 1 (omedelbara, akuta behov) eller Prio 2 (allvarliga försvinnanden) och av dessa i sin tur bedöms 450 som fara för liv eller allvarlig risk för hälsan och leder till beslut om räddningsinsatser enligt LSO. De största grupperna Polisen söker efter gäller personer med demenssjukdomar och personer med suicidproblematik. Av räddningstjänstärendena klaras 97% upp. Den försvunna personen anträffas i 28 % av fallen med nedsatt eller svårt nedsatt allmäntillstånd och det kan antas att dessa personer inte skulle ha överlevt om de inte anträffats. Ca 11 % anträffas avlidna.

Efterforskning av försvunna personer är därför ett område som både tar stora resurser i anspråk och utsätter berörda personer och närstående för ett stort lidande. De stora grupperna som försvinner: personer med demenssjukdomar och personer med suicidproblematik är grupper som ökar i samhället. Därmed är det ett viktigt kunskapsområde

Studien är ett delprojekt av forskningsprojektet ”Efterforskning av försvunna personer. Syftet var att göra en internationell kunskapsöversikt över forskning om efterforskning av försvunna personer samt att identifiera utvecklingsmöjligheter och utmaningar inom denna verksamhet samt att ge förslag till fortsatt forskning. Projektet genomfördes som en kvalitativ litteraturstudie där fokus för kartläggningen gällde att spegla och analysera forskningsområdets bredd och mångfald.