I och med att det finns nya kategorier av aktörer som kan förväntas dyka upp vid framtida olycksplatser finns det skäl att utreda om det rättsliga regelverket är anpassat till detta. I denna rapport är det särskilt de räddande personernas rätt till skadeersättning respektive skadeståndsansvar som behandlas. I rapporten fokuseras det främst på den kommunala räddningstjänstens verksamhetsområde.

Denna studie rapporterar från projektet Att förhindra och hantera händelser i socio-ekonomiskt utsatta områden: vidareutveckling och utvärdering av konceptet Civil insatsperson i förort (CIP). Projektet har studerat Södertörns Brandsvarsförbunds initiativ där de rekryterat civila medborgare som första insatspersoner i sk. utanförskapsområden i Södertälje. Syftet med initiativet har varit att dels öka säkerheten i dessa områden (t ex hindra anlagda bränder) dels att effektivare agera på olika typer av händelser som hjärtstopp, mindre bränder, singel trafikolyckor och drunkning. CIParna har fått grundläggande utbildning i tex första hjälpen, hjärt- och lungräddning och att släcka mindre bränder. De utrustas med första hjälpen-kit, reflexvästar, munskydd (efter Covid-19) och en bärbar eldsläckare och larmas ut via appen Safeland installerad på deras egna mobiltelefoner och med hjälp av GPS funktionalitet. Syftet med vårt projekt har varit att stödja, utveckla och utvärdera initiativet – konceptet CIP - med avseende på t ex rekrytering, engagemang, möjligheter, utmaningar och behov med avseende på teknikstöd, utbildning, utrustning, juridiska aspekter, stresshantering etc. Vi har också tagit fram en teknisk standard för CIP kommunikationsplattform, inklusive framtagning och integration av brandvarnarsystem med Safelandappen. Denna kan användas för spridning till lokala CIP-grupper och kan installeras i lämpliga bostäder för snabbare respons på bränder där. Vi har också genomfört en jämförelse av konceptet CIP i utanförskapsområden med CIP i mindre samhällen på landsbygden. Vi har studerat initiativet som ett exempel på ”co-production”, en ökande trend i offentlig sektor att aktivt involvera civila medborgare som leverantörer av samhällstjänster.

För mer än tio år sedan startade kommunal räddningstjänst det första initiativet där civila engagerades som första insatspersoner – Förstärkt Medmänniska i Medelpad. Sedan dess har konceptet – civila insatspersoner (CIP) spridit sig till ett tjugotal räddningstjänster, i glesbygd och på landsbygd men även till urbana miljöer genom ett initiativ taget av Södertörns Brandsvarsförbund. Både de räddningstjänster som tillämpar konceptet och myndigheter som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och SOS Alarm är överens om nyttan CIP tillför genom att förkorta responstider, rädda liv och egendom. Trots detta har konceptet inte fått den spridning man hoppats på. Vi vet att hindren är både organisatoriska och specifikt relaterade till utlarmning med hjälp av existerande IT-stöd, appar eller SMS-listor.

I den här studien utforskar vi dessa hinder vidare. Vi ger också ett antal förslag på hur de identifierade hindren kan hanteras. Detta genom att genomföra en kvalitativ intervjustudie där vi jämför och kontrasterar perspektiv från myndigheter, räddningstjänst, kommersiella app-utvecklare och de civila insatspersonerna själva (slutanvändare). Vi beskriver både organisatoriska och IT-relaterade hinder och hur de hänger samman. De centrala organisatoriska hindren handlar dels om konkreta utmaningar där det inte finns någon budget eller tid allokerad för att arbeta med CIP-konceptet där det finns viss ovana av förändringsarbete. De handlar också om kulturellt motstånd, det vill säga upplevd konkurrens från CIP vilket gör att initiativen kan sakna stöd både från ledningsnivå i räddningstjänster och från brandmän på operativ nivå. Legala aspekter är också centralt där det för närvarande existerar olika tolkningar av lagstiftning runt ansvar för arbetsmiljö. När det gäller IT-stöden är vissa hinder rent tekniska och relaterar till svårigheter med att få till en korrekt geofencing och att utveckla appar som ska fungera – inte bara på en enhet utan på olika mobila lösningar som ägs av privatpersoner (Iphone, Android i olika versioner). Andra hinder hänger ihop med organisatoriska frågor och konkurrens på den privata marknaden. Exempelvis har SOS Alarm en dubbel roll som privat och statlig aktör och har en app och ett application programming interface (API) under utveckling. De kommersiella leverantörerna kan inte leverera till samma låga kostnad som SOS Alarm och kommer inte åt vissa funktioner (till exempel att dra tillbaka resurser om en situation eskalerar till något farligt). Samtidigt app vid tiden för studien inte färdig. Detta sätter räddningstjänsterna i en olycklig situation utvecklingsmässigt och de får fortsätta förlita sig på de SMS-listor som egentligen endast var tänkt som en initial lösning.​