I samband med allvarliga olyckshändelser är det viktigt att räddande åtgärder snabbt sätts in. Eftersom befolkningen i Sverige är ojämnt fördelad är det en utmaning att upprätthålla ett tillfredsställande och likvärdigt skydd över hela landet. Det är förenat med svårigheter att i praktiken organisera en effektiv och heltäckande räddningstjänst samt ambulansverksamhet. Det har de senaste åren gjorts olika försök att förbättra möjligheterna till snabbare hjälp i framför allt glesbygdsområden. Som en följd av detta finns det numera nya aktörer i närområdet som kan vidta vissa basala åtgärder för att därigenom förhoppningsvis kunna rädda liv samt värdefull egendom från att förstöras. I dessa försöksverksamheter, försöker samhället och enskilda hantera räddningsinsatser samt skydd mot olyckor på ett mer effektivt sätt än tidigare. I ett av försöken samverkar offentliga organisationer med varandra – med befintliga resurser – genom s.k. sambruk, i en annan försöksverksamhet involveras lokala företag samt privatpersoner på olika sätt i räddningsinsatser.

De i rapporten beskrivna privatpersonerna benämns trygghetspersoner eller förstärkta medmänniskor. Dessa frivilliga ställer upp för att rädda och hjälpa andra, men de har ett förhållandevis svagt skydd i den mån det uppstår skador i samband med en räddningsinsats. Dessa frivilliga riskerar att skada sig själva eller sin egendom vid en insats. De riskerar även att bli skadeståndsskyldiga mot den person som de uppfattat som nödställd och/eller annan skadelidande i den mån trygghetspersonen orsakat skadan genom vårdslöshet i samband med räddningsinsatsen.

Initiativen med nytillkomna räddande aktörer har skapats inom de befintliga rättsliga regleringarna, utan stöd av någon särskilt anpassad lagstiftning. Generellt betraktat saknas lagstiftning i Sverige angående olika frivillighetsinitiativ. Av den i rapporten beskrivna rättsutredningen torde vi kunna dra slutsatsen att lagstiftaren, med något undantag, inte ansett det nödvändigt att reglera olika former av frivilligarbeten. Det senare kan vara positivt i och med att det öppnar för möjligheter till nya initiativ. En sannolik nackdel med att frivillighetsverksamheten är oreglerad är att de personer som, likt de ovan beskrivna trygghetspersonerna, gör en insats för sina medmänniskor måste bära en betydande egenrisk för uppkomna skador. En metod att stärka skyddet för denna grupp med frivilliga vore att förbättra deras försäkringsskydd.​

I denna rapport behandlas främst frågor avseende arbetsmiljölagens tillämplighet i situationer där frivilliga deltar i räddningsaktioner i Sverige. Vilka arbetsmiljörättsliga skyldigheter föreligger för de inblandade i denna situation och har det någon rättslig betydelse om de frivilliga är organiserade i ideella föreningar?

Syftet med rapporten är således att studera vem i en räddningsinsats som, enligt svensk rätt, ansvarar för vilken del av arbetsmiljöansvaret, gentemot vem. Syftet förutsätter ett fokus på ansvarsbegreppet som sådant, på de rättsliga reglerna om arbetsmiljöansvar och på de rättsliga förutsättningarna för arbetsmiljöansvar i de nya samverkansformer för räddningsinsatser, som inkluderar frivilliga aktörers deltagande. Särskilt fokus riktas i rapporten mot de så kallade civila insatspersonerna (CIP).