Denna rapport syftar till att presentera ett teoretiskt och metodologiskt underlag för att studera framtidens skadeplats. Rapporten är en del av forskningsprogrammet Effektiva räddningsinsatser på Framtidens Skadeplats som finns vid Centrum för Respons och Räddningssystem (CARER) vid Linköpings universitet. Effektiva räddningsinsatser på framtidens skadeplats är ett 5-årigt forskningsprogram som finansieras av Myndigheten för Stöd och Beredskap (MSB). Programmet tar utgångspunkt i den praktiska hanteringen av olyckor och andra akuta händelser och fokuserar även hur denna hantering bör förändras i takt med samhällsutvecklingen och hur man kan utveckla kunskap, metoder, och teknik som leder till effektiva räddningsinsatser. Denna rapport ska ses som en del av programmets första arbetspaket som handlar om kunskapsutveckling och prognostisering runt vilka olyckor som sker var, när, hur, vilka som skadas och vilka konsekvenser/(kaskad)effekter olika typer av händelser får.

Målet med denna rapport är att skapa ett underlag för kommande aktiviteter inom forskningsprogrammet genom att beskriva olika skadeplatscenarier med utgångspunkt i ett antal faktorer för att klassificera och strukturera olika typer av skadeplatser. Faktorerna som används utvecklas i denna rapport genom litteraturstudier, och kan summeras i följande fyra, övergripande kategorier: 1) Typ av händelse, 2) omfattning och allvarlighetsgrad, 3) område och utbredning, samt 4) tidsaspekter. Utifrån faktorerna konstrueras ett antal framtida skadeplatsscenarier. I linje med MSBs tidigare framtidsanalyser syftar dessa inte till att förutspå de vanligaste eller mest troliga framtida skadeplatserna. Snarare är syftet att på ett strukturerat och detaljerat sätt beskriva möjliga framtida skadeplatser som är av särskilt intresse ur ett praktiker- ochforskningsperspektiv.​

KMC genomför på uppdrag av MSB en studie inom ramen för ett femårigt projekt benämnt ”Effektiva räddningsinsatser på framtidens skadeplats”. Med ledning av förändringar i vår omvärld har denna studie i syfte att undersöka samhällstrender med fokus på skadehändelser, allvarliga händelser (SOSFS 2013:22) och övriga incidenter vilka påverkar vakthavande personal (särskilt Tjänsteman i beredskap: TiB) inom, främst, Regioner och landsting. Utgångspunkten är de utmaningar och trender som TiB vid olika Regioner och landsting upplever idag och ser som särskilt viktiga att bemöta i framtiden.

Trafiklugnande åtgärder, såsom vägbulor och förhöjda övergångsställen, används för att minska hastigheten, hindra farliga omkörningar och generellt bidra till en säkrare trafiksituation. Dock kan de också bidra till att insatstiderna för räddningsfordon (t.ex. ambulanser eller räddningstjänstens släckbilar) förlängs. Ett alternativ till de konventionella trafiklugnande åtgärderna, är s.k. smarta trafiklugnade åtgärder. Dessa kan avgöra när ett fordon närmar sig, vars färd inte bör hindras, och anpassa sig så att fri färd för detta fordon tillåts.
I denna rapport ges en översikt av problemet, och några exempel på smarta trafiklugnade åtgärder diskuteras, med fokus på sådana som hämtar information och styrs med hjälp av trådlös kommunikation. Vidare diskuteras existerande utmaningar och möjliga lösningar för trafiklugnande åtgärder och den kommunikation som krävs för att göra dem smarta.​

I programmet Effektiv räddning på Framtidens skadeplats är ett mål att försöka beskriva framtidens skadeplats och dess innebörd för framtidens räddning med sikte på 2030.

Syftet med denna studie var att beskriva föreställningar, förväntningar och farhågor när det gäller framtidens skadeplats hos yrkesverksamma inom kommunal räddningstjänst, att identifiera centrala frågor, diskutera och problematisera dem samt att ge förslag till kunskaps- och utvecklingsperspektiv på området och lyfta fram organisatoriska utvecklingsområden.

Studien har haft en induktiv design med kvalitativa metoder. Först har en pilotstudie hållits där frågor om förväntningar på framtiden besvarades av publiken vid Myndighetens för samhällsskydd och beredskaps samverkansdagar på Revinge. Därefter har en fokusgrupp hållits med examinatorer på räddningsledarutbildningarna vars resultat har tematiserats, jämförts med ett andra studiers resultat, analyserats och diskuterats.

Teoretiska utgångspunkter är organisationsteoretiska där vägvalet mellan att se räddning som industriell varuproduktion eller som tjänste- och serviceproduktion har strategisk betydelse för hur man vidareutvecklar sin verksamhet och därmed hur man avser att möta framtidens utmaningar.

Den här rapporten handlar om relationen mellan tekniska och sociala aspekter av en verksamhet, i kontexten analys och utveckling av informationssystem. Den empiriska kontexten för rapporten utgörs av en förstudie i polisorganisationen som genomfördes under 2016-2017 med syfte att undersöka möjligheterna att utveckla ett nytt ledningsstödsystem. Studien genomfördes som en fallstudie med deltagande observationer av möten, intervjuer, samt projektdokumentation ligger till grund för analysen. Det empiriska material som ligger till grund för studien är en rapport som fokuserar på verksamhetsanalys av polisorganisationen, och framförallt de delar av rapporten som beskriver verksamhetens nuvarande förmågor och behov relaterat till ett nytt ledningsstödsystem. Rapporten analyserades med hjälp av analytiska begrepp såsom socioteknisk teori, deltagande design och sociomateriell teori. Analysen visar att det i beskrivningarna av verksamhetens förmågor finns en viss övervikt av tekniska formuleringar, något som kan förstås på flera olika sätt. Dels kan det förstås som att det tekniska och det sociala hänger så intimt samman i moderna organisationer att tidigare gränsdragningar mellan dessa har spelat ut sin roll. Det kan också förstås som en otydlighet som går bra att bibehålla i en förstudie och utifrån ett verksamhetsperspektiv, men kan komma att behöva tydliggöras ifall det kommer till konkret utveckling av ett ledningsstödsystem. Övervikten av tekniska formuleringar ger också intryck av en viss teknikoptimism. Slutsatsen är att gränsdragningar mellan tekniska och sociala aspekter av en verksamhet blir betydelsefulla på olika sätt i olika faser av design av informationssystem, något som man behöver ta hänsyn till vid utvecklingen av informationssystem mer generellt.

Många trender pekar på ett ökat behov av samverkan i framtiden, exempelvis där resurserna är glesa eller för att lösa komplexa samhällsfrågor. Inom räddning och respons är lärande och utveckling av samverkan i stor omfattning baserat på att ta tillvara och lära av erfarenheter från övningar och skarpa insatser. Utvärderingar är centrala som grund för det samtidigt som det finns kritik mot att utvärderingar är bristfälliga eller att utvärderingars resultat inte tas tillvara. Speciellt framhävs detta när det gäller samverkansövningar.

Sjö- och flygräddning, SAR, är per definition ett samverkansuppdrag, lett och koordinerat av Sjöfartsverket. För att utföra sjöräddningsuppdrag är de primära resurserna utöver egna räddningshelikoptrar och mycket begränsad personal för lotsning och mätning, så kallade primärresurser som Kustbevakningen (KBV), Sjöpolis och kommunal räddningstjänst samt Sjöräddningssällskapet (SSRS). Insatserna koordineras via Sjö- och flygräddningscentralen (JRCC). Primära resurser har på ledningsnivå gemensam utbildning via Sjöfartsverket och övar tillsammans regelbundet i regional sjöräddningssamverkan, (RSS). I förlängningen är dock alla på sjön, från Försvarsmaktens marina enheter till vägfärjor och fritidsbåtar att se som tänkbara resurser och har skyldighet att hjälpa till enligt sjölagen. Det gäller också internationellt. Det innebär att förmågan att samverka mellan resurser med helt olika förmåga, olika kulturer, olika språk och delvis olika lagstiftning är själva förutsättningen för svensk sjöräddning liksom att mobilisera, strukturera och leda sådan samverkan.